Utrustning
|
OBS! Texten under är delvis redigerad & kommer ursprungligen ifrån Friluftsfrämjandet
http://www.friluftsframjandet.se/lat-aventyret-borja/kunskap--guider/skridsko/utrustning-langfardsskridsko/ Isdubbarna är absolut nödvändig. Det är dubbarna som är ditt fäste i isen när du ska ta dig upp ur en vak. Utan dubbar är det ofta omöjligt att komma upp.
Dubbarna ska sitta högt upp under hakan och så åtdragna att de inte kan trilla av vid ett fall. En visselpipa hör till och bör också sitta på samma ställe. Dubbarna kan också fästas på ryggsäckens ena axelband, då hindrar de inte justeringen av kläderna. Livlinan tillhör säkerhetsutrustningen och det är viktigt att du kan hantera den rätt och smidigt. En stunds träning före, och gärna under, säsongen är väl investerad tid. Linan ska sitta lätt tillgänglig någonstans utanpå ryggsäcken. Det ska gå att kasta den både från vaken och från isen utan att ta av ryggsäcken. Både lina och linända ska flyta. Ispiken/stavar har två användningsområden. Den viktigaste är som skridskoåkarens känselspröt. Det andra användningsområdet är till stakning och balanshjälp i motvind och på svåråkt underlag. Med övning kan du lära dig att med pikning bedöma isens kvalitet och tjocklek. Känslan sitter i handen och armen och med träning kan du lära dig bedöma bärigheten för de flesta sorters is. Ha med två stavar. |
Ryggsäcken är dels ett fraktredskap, dels skridskoåkarens viktigaste flythjälp. För att ge maximal flytförmåga (och hålla torrt vid en plurrning) packas alltid innehållet vattentätt. En skridskosäck bör ha minst 45 liters volym. Låg vikt och lågt luftmotstånd underlättar åkandet. Ryggsäckens tyngdpunkt bör ligga nära åkarens rygg och relativt lågt. Om det mesta av volymen placeras lågt blir flytläget högt. Midjerem och grenrem gör att säcken inte glider upp och av vid en plurrning. Ryggsäcken ska innehålla ett komplett ombyte kläder. Ett sittunderlag är bra att stå på vid plurrning.
Skydd Det finns alltid en risk att falla vid skridskoåkning på naturis. Underlaget kan bli sämre, du kan fastna i sprickor eller tappa balansen. En hjälm skyddar skallen och även ansiktet om den har en skärm. Knäskydd skyddar knäskålen vid fall rakt framåt och upplevs som bekvämt varma av många. Armbågsskydd kan förhindra skador på armbågarna. Åk aldrig utan handskar. Besvärliga handskador kan uppkomma vid ofrivillig kontakt med vassa iskanter
Ryggsäcken är dels ett fraktredskap, dels skridskoåkarens viktigaste flythjälp. För att ge maximal flytförmåga (och hålla torrt vid en plurrning) packas alltid innehållet vattentätt. En skridskosäck bör ha minst 45 liters volym. Låg vikt och lågt luftmotstånd underlättar åkandet. Ryggsäckens tyngdpunkt bör ligga nära åkarens rygg och relativt lågt. Om det mesta av volymen placeras lågt blir flytläget högt. Midjerem och grenrem gör att säcken inte glider upp och av vid en plurrning. Ryggsäcken ska innehålla ett komplett ombyte kläder. Ett sittunderlag är bra att stå på vid plurrning.
Skridskorna De flesta skridskor som säljs i fackhandeln är av god kvalitet. Priset skiljer kraftigt mellan olika modeller - framför allt är det bindningen som avgör priset. Skridskor med rem- och vajerbindningar är ofta billigast, snabb- eller utlösningsbindningar kostar betydligt mer. Skridskons skenlängd bör i de flesta fall vara skonumret plus fyra till åtta cm. Korta skridskor och liten yta framtill ger mindre motstånd i vatten och snö. Skenan bör sticka ut några centimeter bakom hälen och bakändan ska vara avrundad för att minska risken att skada andra åkare. Glidytan bör slipas av en fackman/kvinna. Med en flack uppslipning framför glidytan klättrar skridskon lättare över ojämnheter i isen. Lång nos gör skridskon svåråkt, framför allt i styrsnö och vid korta skär t.ex. vid motvindsåkning. Skenorna håller skärpan längre om de brynas regelbundet, gärna efter varje tur.
Kängan De vanligaste bindningarna passar till kängor med Nordic Norm 75-sulor, d.v.s. klassiska turskidpjäxor av telemarkstyp. De senaste åren har det kommit bindningar med lös häl. De fungerar utmärkt att åka med, men urvalet av skor begränsas avsevärt, eftersom det finns flera olika system, som inte passar med varandra. Skridskokängor ska vara stadiga men tillåta lite rörlighet i fotleden. De skall sitta fast och bekvämt på foten, häl och fotblad ska inte glappa. Lite extra plats i tådelen bidrar till att undvika skoskav och köldproblem. Skon skall vara vattentät, slitstark och ha förmåga att släppa ut fukt samt vara bekväm att gå i, till exempel vid promenader mellan sjöar.
Bindningar Idag finns två huvudvarianter av skridskobindningar. Den traditionella varianten har en tå och en häldel, som tillsammans fixerar skon på skridskon, och löshälbindningar, som är fixerade vid tån och är samma bindning som sitter på turskidor (NNN- och SNS-systemen). Löshälsvarianten är på många sätt enklare att hantera. Alla inställningar är klara och när bindningen sitter på skridskon är det bara att klicka i. Nackdelen är att du bara kan använda skor som är gjorda för det bindningsmärke du har. Den traditionella långfärdsskridskobindningen har en tå- och en häldel.
De är ställbara framåt, bakåt och i sidled. Grundinställningen är att skenan är placerad mellan stortå och pektån tån framtill och med drygt hälften av hälens bredd utanför skenan baktill. En liten justering betyder mycket för balans och bekvämlighet. Nordic norm 75 är det vanligaste systemet för åkning med fast häl, men det finns också bindningar som passar till kraftiga vandringskängor (utan "läpp" framtill). Bakbindningen kan fixeras med rem/wire, fjäderbelastad hake eller med step-infunktion.
Kläder för skridskoåkning är kärt diskussionsämne. Det finns "traditionalister" som förkastar allt som inte är i naturmaterial och helst hemmatillverkat och det finns modernister i färgglada hi-techmaterial och tights. Och så finns de som tar det som ligger närmast i garderoben. Ingen av metoderna behöver vara fel, men det finns några grundregler, som gör åkningen och rasterna ännu trevligare.
Flerskiktsprincipen fungerar utmärkt också på skridskoisen. Idén är att ha ett innerskikt som transporterar ut kroppsfukten, ett mellanskikt som håller värmen och ett ytterskikt som skyddar mot väder och vind. Och så varierar man efter väder och aktivitetsgrad. Bekväma, gärna lätta, plagg som tillåter rörelse utan att strama fungerar bäst. Bomull är inte ett bra friluftsmaterial, särskilt inte närmast kroppen. Det absorberar fukt och kyler när det torkar. Ull och syntet ("superunderställ") är var och en på sitt sätt mycket bättre när man är aktiv.
Skydd Det finns alltid en risk att falla vid skridskoåkning på naturis. Underlaget kan bli sämre, du kan fastna i sprickor eller tappa balansen. En hjälm skyddar skallen och även ansiktet om den har en skärm. Knäskydd skyddar knäskålen vid fall rakt framåt och upplevs som bekvämt varma av många. Armbågsskydd kan förhindra skador på armbågarna. Åk aldrig utan handskar. Besvärliga handskador kan uppkomma vid ofrivillig kontakt med vassa iskanter
Ryggsäcken är dels ett fraktredskap, dels skridskoåkarens viktigaste flythjälp. För att ge maximal flytförmåga (och hålla torrt vid en plurrning) packas alltid innehållet vattentätt. En skridskosäck bör ha minst 45 liters volym. Låg vikt och lågt luftmotstånd underlättar åkandet. Ryggsäckens tyngdpunkt bör ligga nära åkarens rygg och relativt lågt. Om det mesta av volymen placeras lågt blir flytläget högt. Midjerem och grenrem gör att säcken inte glider upp och av vid en plurrning. Ryggsäcken ska innehålla ett komplett ombyte kläder. Ett sittunderlag är bra att stå på vid plurrning.
Skridskorna De flesta skridskor som säljs i fackhandeln är av god kvalitet. Priset skiljer kraftigt mellan olika modeller - framför allt är det bindningen som avgör priset. Skridskor med rem- och vajerbindningar är ofta billigast, snabb- eller utlösningsbindningar kostar betydligt mer. Skridskons skenlängd bör i de flesta fall vara skonumret plus fyra till åtta cm. Korta skridskor och liten yta framtill ger mindre motstånd i vatten och snö. Skenan bör sticka ut några centimeter bakom hälen och bakändan ska vara avrundad för att minska risken att skada andra åkare. Glidytan bör slipas av en fackman/kvinna. Med en flack uppslipning framför glidytan klättrar skridskon lättare över ojämnheter i isen. Lång nos gör skridskon svåråkt, framför allt i styrsnö och vid korta skär t.ex. vid motvindsåkning. Skenorna håller skärpan längre om de brynas regelbundet, gärna efter varje tur.
Kängan De vanligaste bindningarna passar till kängor med Nordic Norm 75-sulor, d.v.s. klassiska turskidpjäxor av telemarkstyp. De senaste åren har det kommit bindningar med lös häl. De fungerar utmärkt att åka med, men urvalet av skor begränsas avsevärt, eftersom det finns flera olika system, som inte passar med varandra. Skridskokängor ska vara stadiga men tillåta lite rörlighet i fotleden. De skall sitta fast och bekvämt på foten, häl och fotblad ska inte glappa. Lite extra plats i tådelen bidrar till att undvika skoskav och köldproblem. Skon skall vara vattentät, slitstark och ha förmåga att släppa ut fukt samt vara bekväm att gå i, till exempel vid promenader mellan sjöar.
Bindningar Idag finns två huvudvarianter av skridskobindningar. Den traditionella varianten har en tå och en häldel, som tillsammans fixerar skon på skridskon, och löshälbindningar, som är fixerade vid tån och är samma bindning som sitter på turskidor (NNN- och SNS-systemen). Löshälsvarianten är på många sätt enklare att hantera. Alla inställningar är klara och när bindningen sitter på skridskon är det bara att klicka i. Nackdelen är att du bara kan använda skor som är gjorda för det bindningsmärke du har. Den traditionella långfärdsskridskobindningen har en tå- och en häldel.
De är ställbara framåt, bakåt och i sidled. Grundinställningen är att skenan är placerad mellan stortå och pektån tån framtill och med drygt hälften av hälens bredd utanför skenan baktill. En liten justering betyder mycket för balans och bekvämlighet. Nordic norm 75 är det vanligaste systemet för åkning med fast häl, men det finns också bindningar som passar till kraftiga vandringskängor (utan "läpp" framtill). Bakbindningen kan fixeras med rem/wire, fjäderbelastad hake eller med step-infunktion.
Kläder för skridskoåkning är kärt diskussionsämne. Det finns "traditionalister" som förkastar allt som inte är i naturmaterial och helst hemmatillverkat och det finns modernister i färgglada hi-techmaterial och tights. Och så finns de som tar det som ligger närmast i garderoben. Ingen av metoderna behöver vara fel, men det finns några grundregler, som gör åkningen och rasterna ännu trevligare.
Flerskiktsprincipen fungerar utmärkt också på skridskoisen. Idén är att ha ett innerskikt som transporterar ut kroppsfukten, ett mellanskikt som håller värmen och ett ytterskikt som skyddar mot väder och vind. Och så varierar man efter väder och aktivitetsgrad. Bekväma, gärna lätta, plagg som tillåter rörelse utan att strama fungerar bäst. Bomull är inte ett bra friluftsmaterial, särskilt inte närmast kroppen. Det absorberar fukt och kyler när det torkar. Ull och syntet ("superunderställ") är var och en på sitt sätt mycket bättre när man är aktiv.